Hur krigsföringen har förändrats

Till en början krävde Sovjetunionen att samtliga skulle utlämnas. Diskussionerna fördes främst av Sverige och Norge medan Danmark hade en mer passiv roll men kunde antas acceptera vad de andra två kom överens om. Vad gäller Undéns passivitet är det möjligt att detta berodde på en vilja att inte störa de goda men ändå känsliga förbindelserna med Sovjetunionen. De svenska utrikesministrarna Günther och Undén skötte frågan om Wallenberg mycket passivt.

Som nämnts fanns möjlighet att genom förtroendeskapande åtgärder göra eller åtminstone försöka göra förhållandet mellan de två länderna gott.

Genom Sveriges tillmötesgående vad gäller baltutlämningen blev relationen till Sovjetunionen god. Ur ett borgerligt perspektiv framställdes Gunnar Myrdal , som bar främsta ansvar för krediterna, som förespråkare för en eftergiftspolitik visavi Sovjetunionen. Sovjetiska myndigheter hävdade att de inte visste var Wallenberg fanns och antog att han dödats av ungerska banditer under de kaotiska förhållanden som rått i Ungern vid krigsslutet.

Under våren inleddes förhandlingar. I juni kunde Staffan Söderblom , svensk ambassadör i Moskva, meddela att både Stalin och utrikesminister Molotov uttryckt sig positivt om relationen till Sverige. Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, Aleksandra Kollontaj , rapporterade strax före krigsslutet att på samma sätt som Sverige intensivt manövrerade och gick med på varje kompromiss för att inte dras in i världskriget, så skulle landet med all säkerhet komma att bete sig även i framtiden.

Hur krigsforingen har forandrats genom historien?

En tredje fråga där det fanns problem i förhållandet Sverige—Sovjetunionen var frågan om Raoul Wallenberg. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under kalla kriget utformades efter andra världskrigets slut med hänsyn till landets geografiska position mellan de två militärallianserna NATO och Warszawapakten. Direkt efter andra världskrigets slut fanns det en förhoppning om att stridsfrågor mellan stormakterna skulle kunna lösas av det nybildade Förenta nationerna.

Genom ytterligare en åtgärd sökte Sverige öka förtroendet för Sverige hos Sovjetunionen. Efter att samlingsregeringen avgått övertogs ärendet av Regeringen Hansson IV. Beslutet att utlämna flyktingarna blev offentligt och en debatt startade men regeringens beslut ändrades inte. Det totala antalet var ungefär 3 personer, varav omkring balter. I pressen fördes en omfattande debatt om denna så kallade "rysskredit", särskilt i Dagens Nyheter där den nytillträdde chefredaktören Herbert Tingsten var absolut motståndare.

Wallenberg hade varit verksam vid den svenska ambassaden i Budapest men gripits av sovjetisk militär och sedan försvunnit. I och med undertecknandet av Atlantpakten den 4 april hade Sverige hamnat i det geopolitiska läge Undén velat undvika: i väster NATO-medlemmarna Danmark och Norge, i öster Sovjetunionen samt Finland, som genom VSB-fördraget var säkerhetspolitiskt knutet till Sovjetunionen och där stor osäkerhet rådde huruvida landet skulle kunna bibehålla sin frihet.

Detta krav mildrades dock snabbt och den 2 juni begärde Sovjetunionen formellt att de militärer som varit i tysk tjänst vid krigsslutet men flytt till Sverige skulle utlämnas. Den 5 december påminde Sovjetunionen i en not om Sveriges förpliktelser. Genom att de jure vara alliansfritt i fredstid ville landet signalera en fortsättning på småstatspolitiken som präglat historien efter Viktiga händelser var baltutlämningen , flera spionaffärer, nedskjutningen av en svensk DCa Catalinaaffären och påstådda och verkliga ubåtskränkningar.

Den 15 juni beslutade samlingsregeringen att tillmötesgå denna begäran men också att utlämna tysk militär som kommit till Sverige strax före krigsslutet. I Norge väckte frågan stor debatt inom det norska Arbeiderpartiet ; å ena sidan ville de inte riskera ett nytt 9 april , å andra sidan skulle ett medlemskap i NATO medföra att landet med automatik skulle dras in i en stormaktskonflikt. Från svensk sida hoppades man kunna bidra till att minska misstron mellan stormakterna vilket i sin tur skulle gynna Sveriges säkerhet.

Den svenska regeringen hade först diskuterat frågan på hösten Sommaren föreslog Sovjet en miljardkredit. Frågan diskuterades i utrikesnämnden där statsminister Hansson menade att Sverige inte kunde bryta löftet och antydde att det hela kunde bli en kabinettsfråga om regeringen inte hade stöd för sin utrikespolitik.

Från sovjetisk sida var förväntningarna låga på att Sverige skulle hålla sig neutral vid en framtida kris. Gentemot Sovjetunionen förde Sverige en politik som skulle verka förtroendeskapande. Gentemot Sovjetunionen kunde den svenska regeringen använda två strategier. Från och framåt hade 30 balter flytt över Östersjön till Sverige. Försvarspolitiskt försökte den svenska regeringen skapa ett nordiskt försvarsförbund som skulle vara fristående från supermakterna.

Genom att den svenska regeringen ställde en kredit på 1 miljard kronor till förfogande skulle svenska företag kunna sälja varor till Sovjet. Fram till den 25 januari återsändes 2 personer till Sovjetunionen, varav cirka baltiska flyktingar.

Inbördeskrig

FN bildades men Sverige blev inte medlem förrän efter en viss debatt. När Söderblom lämnade ambassadörsposten togs han den 15 juni personligen emot av Stalin, något mycket ovanligt. Men en annan strategi som den svenska regeringen också använde var en slags avskräckning. Den 3 maj reste utrikesminister Undén till Oslo för att föreslå skapandet av ett sådant samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark.